torsdag 24 maj 2012

Citation de mon amie / Quote from my friend / Citat från en vän..

Min vän från Frankrike skrev detta poetiska i en stund a förtvivlan.
Ett rop efter nånting mer mitt i hopplösheten..
Ett rop efter medmänsklighet, en mening med allt. En längtan..
Magstarkt.. Känslosamt!
Jag ärar henne med att citera henne här och med denna hemmagjorda översättning!



"Les nerfs et le feu qui brûle et grandit en moi...Encore une fois, je crois à quelquechose qui n'existe pas. 

Pourquoi ce manque de respect total ? Cette indifférence ? C'est comme une nouvelle provocation qui me fait sortir de mes gonds et qui me donne envie de massacrer le monde entier. Pour tous ces mensonges, tous ces obstacles que j'ai surmonté pour encore me retrouver face à l'être humain, cet être abject et ignoble qui me répugne jour après jour, incapable de générosité et de compassion. Chacun avance égoïstement dans sa propre petite vie et petite cage, avec ses minuscules et ridicules peurs et ambitions..


L'homme moderne n'arrive pas à la cheville de nos héros d'antan. Avec son I-phone et tous ses outils de communication, il ne sait pas aimer et se délecte de lui-même, ses petites choses, ses petits loisirs...Il est l'être le plus lâche et fuyant que je connaisse, pire qu'une fouine. Je hais cette époque et ces gens dépourvus de coeur. 


Parfois je me demande si je peux survivre sur cette planète. Le bon dieu ou quelquechose comme ça m'a fabriqué naïve et ridiculement pourvue de bons sentiments....Corrompus par cette espèce humaine où même derrière un faciès d'ange se cache un monstre puant...puant de prétention, de narcissisme et d'égoïsme...Je ne veux pas apprendre à vivre avec cette espèce là...Je ne suis pas des leurs. 


Pourquoi je devrai me plier à leurs règles et devenir leur gentille esclave compréhensive et soumise?


Je voue une haine sans fond pour l'être humain et l'homme en particulier...J'aimerai changer mais toues mes expériences ont renforcé mes croyances...tromperie, violence, froideur, lâcheté...J'aimerai rencontrer les hommes qui ne ressemblent pas à cette image monstrueuse..


Est-ce de ma faute ? Mais qu'ai je fait ou pas fait, ou mal fait ? J'ai besoin d'aide pour comprendre et quelqu'un qui m'écoute. 


Je crois que je suis jalouse et envieuse de son bien-être.. Sa façon si particulière de n'en avoir rien à foutre des autres, de penser pour sa gueule et de n'avoir besoin d'aucune attention, d'aucune présence humaine...juste obnibulé par son propre avenir, sa propre réussite, sa petite vie...et la femme n'est rien qu'une plante verte dans le décor...J'ai vraiment envie de voir le sang qui coule...
C'est violent mais où mettre la violence dont j'ai été victime, à qui la rendre ? Je dois vivre avec elle tous les jours et faire comme si j'étais normale et que je pouvais vivre comme tout le monde...mais je ne peux pas..ce feu est en moi pour toujours...pourquoi les autres y ont échappé et pas moi ? J'aimerai leur faire ressentir le même mal-être, les mêmes souffrances, le même désespoir pour qu'ils comprennent mes sensations insupportables..."
    


Översättning till svenska..


Nerverna och elden som brinner och växer i mig.. Än en gång måste jag tro på något som inte finns..
Hur kommer det sig, denna brist på total respekt? Denna likgiltighet?
Det är som en ny provokation som får mig att förlora humöret och ger mig lust att massakera hela världen. För alla dessa lögner, alla dessa hinder som jag har övervunnit bara för att än en gång finna mig själv öga mot öga med människans "vara". 


Detta elände, detta vidriga som jag hatar varje dag. Denna oförmögenhet till generositet och medkänsla..varje människas egoism i deras egna liv, i deras små burar, med sina små rädslor och ambitioner..


Den moderna människan vet inte hur man uppskattar våra hjältar från förr. Med sina iphones och alla dess kommunikationsverktyg har hon ingen aning om hur man älskar eller njuter av sig själv, de små sakerna, de små nöjena. Hon är en varelse, den fegaste, mest flyende som jag vet, värre än en vessla.
Jag hatar denna tid och dessa människor utan hjärta.



Ibland frågar jag mig om jag kan överleva på denna planet. Den goda guden, eller någonting, som har skapat mig naiv och löjligt belönad med underbara känslor..känslor skadade av denna mänskliga ras som bakom ett änglalikt yttre döljer ett stinkande monster.. Stinkande av förväntat beteende, narcissism och egoism. Jag vill inte lära mig att leva med denna art.. Jag är inte en av dem!


Varför måste jag böja mig efter deras regler och bli deras vänliga slav, förstående och underordnad?


Jag äger ett bottenlöst hat för den mänskliga varelsen och särskilt män. Jag skulle vilja förändra, men alla mina erfarenheter har förstärkt mina övertygelser. Bedrägeri, våld, kyla, feghet. Jag skulle vilja träffa de män som skiljer sig från den bilden av dessa monster.


Är det mitt fel? Men vad har jag gjort, eller inte gjort, eller gjort dåligt? Jag behöver hjälp för att förstå och någon som lyssnar på mig.
 

Jag tror att jag är svartsjuk och avundsjuk på deras välmående. Detta speciella levnadssätt där det inte krävs närhet till andra, där man bara tänker på sig själv och inte behöver uppmärksamhet av någon annan, ingen mänsklig närvaro, bara besatt av sin egen framtid, sin egen lycka, sitt egna lilla liv. 


Och kvinnan är inget mer än en grön växt i dekoren. 


Jag har verkligen lust att se blodet som rinner i deras ådror. Det är våldsamt, men var ska jag lägga av mig det våld i vilket jag har varit ett offer, vem ska få tillbaka det? Jag måste leva med det varje dag, som om jag vore normal och kunde leva som alla andra.. 


Men jag kan inte..denna eld bor i mig för alltid..


Hur kan de andra ha undkommit det, men inte jag?
Jag vill få dem att känna samma illavarande, samma lidande, samma förtvivlan, så att de förstår min outhärdliga sensation..




..and to english..


The nerves and the fire that burns is growing in me. Again I need to realize, that something does not exist. How can it be, this total lack of respect? This indifference? It's like another new provocation that makes me loose my temper and want to massacre the entire world. For all these lies, these obstacles that I conquered, only to, once again, find myself face to face with the human being. This being, extreme and ignoble that repulses me day after day, incapable of generousity and compassion.
Each and every ones selfishness in their own small lives and small cages, with their tiny and ridiculous scares and ambitions..


The modern human does not know how to honour the heroes from before. With an iphone with all it's uses of communication, she does not know how to love and delight in herself, the small things, its small interests. It is the being of the most coward and fleeing humains that I know, worse than a weasel. I deteste this time and these people lacking heart..


Sometimes I ask myself if I can survive at this planet. The good God or something had made me naive et ridiculously provided with good feelings. Corrupted by this human race, even behind an angels face, is hiding a stinking monster. Stinking of pretension, narcissim and egoism. I don't want to learn how to live with these species. I am not one of them!


Why do I have to bend after their rules and become their silent slave, understanding and submitted?



Its constantly growing in me, a bottomless hate for the humain race and the man in particular. I would like to change, but all my experiences has strenghten my beliefs.. Lying, violence, coldness, cowardice. I would like to meet men who are not identitifying themselves with this monstrous image. 


Is this my fault? But what have I done or not done, or done badly? I need help to understand and someone who listens to me.


I think I am jealous and envious of their well-being.. Their way so particular that does not demand closeness with anyone else, ruled by the thoughts of themselves with no need for attention, for another human prescence, just obsessed by their mere future, their success, their small lives.


And the woman is nothing but a green plant in the decor. 


I would like to watch the blood that flows in their veins. It's violent, but where can I put the violence where I was the victim, to whom do I return it to? I must live with it all my days and live like I was normal and could live like everyone else. 


But I can't, this fire in me lives forever.. 


Why has everyone else escaped it, but me? I want them to feel the same ill-being, the same souffering, the same despair so that they understand my insupportabe sensations..


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar