Att sitta själv..

Ikväll antog jag för mig en själv en stor social utmaning. En utmaning som inte många i min omgivning skulle våga sig på. För vissa är detta så otänkbart och utmanande att de hellre skulle bestiga Mount Everest än ens tänka tanken att göra detta. För andra är detta ett tecken på svaghet och innan man ger sig ut på en sådan hal is ska man ha sjunkit riktigt långt ner på samhällsstegen..

Nyfiken?
Jag pratar naturligtvis om att gå ut på en bar - själv och ta en öl. Beställa en öl och sätta sig för att umgås med, jaa, sig själv. För att alla andra är upptagna, eller för att man bara känner för det.

Det finns de som brukar göra det, alkisarna, de schitzofrena och de som är riktigt konstiga och bukar prata med sig själva.. Kategorin "ensamdrickare" e ganska utstakad och därför vill man inte ge sig in i leken som "normal svenne" och utsätta sig för att ´bli klassad som en av "dom".

Själv tvekade jag inför denna utmaning, men jag hade på tok för tråkigt för att sitta hemma en måndagskväll på semestern, så jag gick modigt ut och antog mig detta.

Först är man katig och intalar sig själv att det här går bra, man sitter å tittar på människor i godan ro. Efter sådär en kvart-halvtimme eller så blir man lite obekväm.. eller det blev jag. Människor på uteserveringen tittade inte direkt, men sneglade lite nu och då och undrade kanske lite.. Sa inget till nån annan, men man kan känna undrande blickar.. "vem e hon?" "Varför är hon ensam?", "e hon alkis", "hon måste va konstig som inte har några kompisar". Det döms på avstånd, människor drar slutsatser om någon som de inte vet nånting om. Dissar utan att veta, eller fråga.

Jag vet inte hur många av er som varit med om detta och tagit steget ut, ensamma..?
Ni kanske tycker jag e krass som sitter och dömer dom efter det jag tror att de tänker. Och visst kan det vara så! Jag e inge bättre själv.

Kanske är det så att de sitter och tänker "hon va söt", "va modigt av henne att sitta själv, henne skulle jag vilja lära känna", "hon väntar nog på någon, det e inget konstigt med henne", "en självständig kvinna, vad trevligt". Men hur ofta har man själv tänkt så när man sett nån sitta ensam i en bar...


Själv satt jag i alla fall där i måndags å kände mig lite som en alien efter en stund. Alla möjliga sorters tankar hann gå genom mitt huvud efter en halv öl. Jag som är en självständig kvinna.. att jag ska sänkas i skorna av en naturlig bedrift. För visst är det ändå konstigt att man, här i Sverige som är ett av världens mest individualiserande länder, inte kan gå ut själv och känna sig bekväm utan att det tisslas och tasslas. Att man i landet lagom, som predikar självständighet och frihet, måste känna sig obekväm med något som vi lärt oss sen barnsben., Något som finns i blodet! Varför?

Intressant!

Jag måste ändå säga att jag var stolt över mig själv när min kompis äntligen kom. För ja, jag satt där och väntade på henne.. Planen var inte att sitta där själv hela kvällen. Bara ett litet kort experiment :) Som sagt, stolt över att våga det som många är mest rädda för, att bli klassad som ensam.

Jag håller i och för sig inte med om att "ensam är stark" i längden, och det är klart att det är roliga oftast att vara i sällskap med en eller flera, men jag vägrar vara rädd för konceptet. Vägrar böja mig och utesluta möjligheten att få stå rak själv när alla andra är upptagna.

Vågar ni stå med mig?


Inte jag.. men d kunde ha vart..haha