Om att vänta på sin man..

Det finns dagar då det är otroligt ledsamt och tråkigt att vara singel. Helt ärligt så är det mestadels ledsamt. Att komma hem ensam till en tom lägenhet är något av det värsta jag vet. Att inte ha någon att dela allt med. Åh nu har jag inte ens en katt..

MEN..

..då finns det de dagar när jag känner mig på topp. Då skolen skiner, fåglarna kvittrar, det går bra på jobbet och livet går framåt, då det känns rätt spännande!

Jag har ingen aning om vem min man är, hur han är. Det kan vara vem som helst, och jag kan träffa honom varsomhelst.

Mitt datingliv i Motala har förvisso varit aktivt vissa stunder, jag har hållit mig framme. Men det har ändå varit segt för att mina dater har aldrig lett vidare till någonting mer. Man kan väl säga att jag mer eller mindre gett upp tanken på att någonsin hitta någon likasinnad i denna lilla stad.

MEN!

Nu är jag på väg igen!

Om två veckor åker jag till Barcelona. Sen åker jag hem. Sen åker jag till Chile. Sen vet jag inte..
Men jag åker som singel..

Min man kan finnas varsomhelst på vägen dit, där, eller kanske på vägen tillbaka.
Det vet ingen, bara Gud.

Det är trist att packa själv, flytta själv, resa själv. Ta beslut själv.

Jag vill ändå hoppas att denna resa tar mig själv tillbaka till mig själv igen (som jag tappat lite i stan där livet står still). Den jag vill vara, egentligen är innerst inne. Tar mig mot det jag vill göra, som jag faktiskt tänkt på ett tag nu. Det jag vill uppleva.

Och DÄR, precis där, när jag tänker på det denna soliga eftermiddag, så känns det ändå rätt spännande.  Att inte veta hur han är. När han kommer. Var han finns.

Det kan hända precis när och var som helst :)

Jag längtar!