Värdet av att någon blir glad av att se en.. / Äkthet inte perfekthet!

Jag började skriva det här inlägget för säkert ett halvår sedan, men det blev aldrig klart. NU ska det bli det för det är mer aktuellt än nånsin!

Egentligen borde överskriften vara lite annorlunda, för innehållet har skiftat lite.
Originalet skrevs för att uttrycka hur viktig Motala Baptistkyrka blivit för mig. Det dagen jag filade på detta hade jag varit i kyrkan på ett söndagsmöte och fått kramar av alla tanter som frågat hur det är och sett mig. Den känslan att vara sedd är ovärderlig och särskilt i en kyrka som har precis just DET som huvuduppgift, att se människor som ingen annan ser. Som Jesus gjorde!

Jag har varit till många olika kyrkor i mitt liv. Född i Svenska Kyrkan i Byske men uppfostrad ekumeniskt i Byske Fria Församling och Korskyrkan också. Sjungit i lovsångsteam i Pingst, kör i EFS, gått bibelskola och Teamår i EFK, varit lite i Vineyard och på olika konferenser, försökt "passa in" i pingst i Jönköping och nu hamnat i Baptist i Motala.

Pheewww! Lite splittrat kanske du tänker, men jag tänker tvärtom. Det har verkligen varit lärorikt att se så många olika samfund och försöka hitta rätt, för genom det så har jag verkligen hittat den typ av kyrka som jag vill vara del i. Det fanns en tid, när jag pluggade i Jönköping som jag gav upp på alla kyrkor. Jag upplevde att alla i Jönköping var så himla flashiga och allt bara handlade om det yttre och att vara "hipp", så att djupet försvann. Inte helt rättvist kanske, men det var min upplevelse som till slut gjorde att jag sket i allt. Inte gick till kyrkan för att det kändes så fake.

Sedan dess har jag inte lagt så mycket energi på kyrkan utan fokuserat på att Gud får hitta mig ändå (min story med Gud är ett annat blogg-inlägg som vi tar en annan gång :)

..tills nu.

Jag gick till Motala Baptist lite motsträvigt. Det första jag sa till pastorn var att jag var skeptisk till kyrkor och att det är Gud jag är ute efter. Satt längst bak i kyrkan och ville inte egentligen prata med någon efter mötet. Jag var trött. Men sedan började jag sakta men säkert lära känna tanterna (haha, de är ofta de som börjar :) och de andra i kyrkan.. Fortfarande skeptisk och lite restirktiv. Jag avskyr att dras med av en stämning som jag inte är redo för i typ spacead lovsång eller ljudlig predikan.
Det tog ett tag, typ ett år eller så, men efter församlingshelgen 2011 började det slå mig att baptist i Motala inte är så tokig som kyrka. Där finns det vanliga människor, med vanliga liv, fast som de delar med varandra.

Idag, när jag bad om förbön inför mitt kommande studieår, så kom jag på vad det är som finns i Motala baptist.

Äkthet!

Inte perfekta, dom är äkta! (Bra rim, I know ;)

Jämfört med det jag sett sen jag tog lite avstånd, så finns det en äkthet i MB som jag saknat. Ett gäng Svenssons som bryr sig om, inte försöker vara coola genom klädstil, poppig musik, flashig suerandlig predikan med en massa halleluja. Men ändå andliga män och kvinnor som bryr sig om.

Jag ha inte upplevt denna församlingsgemenskap någon annanstans än i mina föräldrars församling hemma i Byske. Och det är ju ändå lite famlijeanknytet.

Motala Baptist har en pastor som hänge på Facebook och uppmuntrar, äldste som verkligen talar in i människor liv och profeterar, bönemotiverade människor som bryr sig om och en go gemenskap där man lär känna varandra på kyrkfikat.

Äkthet, inte perfekthet!

En sådan äkthet som gör att jag vet att, fast jag inte är med i kyrkan "på papper" så är deras böner att sända iväg mig ärliga. Fast jag inte står med i registret så finns det människor där som kommer be för mig nu och då, då jag är ute på mina nya äventyr. Fast att jag väldigt ofta kommit till kyrkan bara en liten stund innan mötet är slut och det är dags för kyrkfikat, så blir pastorn glad av att se mig där.

För att de bryr sig!

Äkthet, inte perfekthet!

Motala Baptist, ni har gett mig tron tillbaka på församlingen lite. Ett steg i taget.
Fortsätt vara äkta, inte perfekta!

TACK!


(Här kan ni läsa mer om dom http://www.motalabaptist.se)