lördag 14 maj 2011

Att vara inbjudande..

..på ett ärligt sätt är superviktigt. För hur ofta har det inte hänt att man blivit inbjuden till en sammankomst av mer eller mindre informella grupper, där man - väl på plats - inte känt sig inbjuden för fem och öre och - i själva verket - känner sig mer utanför än inbjuden väl på plats. Därför skriver jag nu ett inlägg om engelskans "inclusion" översatt "inneslutning, medtagande".

Som jag ser det handlar det om gruppdynamik och krasst sett så finns det tre olika sätt som en grupp kan bemöta nykomlingar i en grupp.

Första gruppdynamiska bemötandet handlar om en total exkludering. Gruppen i sig är inte intresserade av att bjuda in nya deltagare och väljer därför att inte låtsas om att de vill det och därmed varken kontakt eller uppmuntra främlingar till deras sammankomster. Alltså, en ganska hård typ av uteslutning men ändå väldigt tydlig.

Det andra sättet är det som jag nämnde ovan där man kan skilja mellan att bjuda in och vara inbjudande. I det här fallet handlar det om en grupp som är medveten om hur man bör vara och handla men budskapet når inte riktigt fram till den besökande, kanske på grund av bekvämlighet, kanske på grund av okunskap. Förmodligen lite av båda i kombination.
Den här gruppen bjuder in rent fysiskt, men väl på plats är inbjudandet inte riktigt där och alla interna skämt och gemensamma bekanta blir en plåga att lyssna på istället för en underhållande stund. Ibland kan det hända att man till och med får bjuda in sig själv). Gruppen förklarar inga gemensamma nämnare till besökarna och vill man delge sina egna intressen och upplevelser så får man slåss för att hitta stunder med tystnad och ropa uts itt budskap eftersom ingen ställer några frågor eller intresserar sig i någon större utsträckning för främlingen som sitter i rummet.

Kanske var det såna här stunder som myntade uttrycket att det är "bättre att vara ensam än att vara i dåligt sällskap". För alla som varit där vet ju att "ensam bland folk" är tio gånger värre än ensam med sig själv. Med reservationer för andra åsikter.

Den sista gruppen är min personliga favorit och den som jag sympatiserar mest med. Det är den gruppen som båda bjuder in och inbjuder till gemenskapen så långt de förmår. Som nykomling i den gruppen bemöts man av en fysisk inbjudan till sammankomsten och väl på plats haglar frågor om vem man är och vad man tycker om. Ett sånt bemötande skapar i sig en välkomnande miljö där besökaren i sig känner sig bekväm att besvara bemötandet och ge av sig själv. När interna skämt uppstår förklaras de av gruppen och i såna fall det uteblir så känner sig besökaren tillräckligt bekväm i den öppna miljön att den vågar ifrågasätta själv. Grupp tre's bemötande är alltså ett drömscenario för nykomlingar i ett sammanhang.

Som jag ser det så väljer man de sammanhang man vill finnas i. Olika människor connectar med olika människor. Det är skillnad på attityderna i storstäder där människor är vana att möta nya människor och ständigt på G med frågor och intresse, och på små städerna där det är mycket samma personer som cirkulerar omlopp av småstadens väggar.

Gruppers deltagare sätter standarden för gruppdynamiken och jag skulle vilja påstå att en gruppdynamik bygger på människors egna erfarenheter. Självklart har besökaren i en grupp alltid ett eget ansvar i en ny grupp, att ta för sig, ställa frågor och bjuda på sig själv genom att berätta om sina tankar. Det är ett givande och tagande, men hur öppen besökaren än är kan man inte sticka under stolen med att gruppen alltid har övertaget gentemot individen. Grupptryck, gemenskap och känslan av tillhörighet skapar detta övertag.

Jag är ganska säker på att bemötandet av nya människor i grupper beror på egna erfarenheter. Människor i den första gruppen vet jag inte alls var jag ska placera på erfarenhetslistan, för den kategorin av attityder är nånting jag inte alls kan förstå på någon nivå. I en multikulturell och dynamisk värld som vi har borde den attityden inte finnas över huvud taget, men jag antar att det är människor som levt väldigt skyddade och därmed skapat en rädsla allt som är nytt och okänt.

Människor i den tredje gruppen är de som jag identifierar mig med som har sett mycket, mött många människor som är annorlunda från dem själva och som har levt i utanförskap, kanske rest och flyttat mycket och upplevt vikten av att bli bemött med intresse. Såna som jag helt enkelt.

Människorna i mellangruppen är de som jag tycker är mest intressant dock och egentligen från början de som jag skriver detta inlägg till och för.. att uppmärksamma. Kanske någon i en sådan grupp läser detta och inser att deras grupp är om än bara lite exkluderande och vill förändra sitt sätt. I såna fall var det värt allt besvär!

Detta är mitt första steg mot att förändra gruppers välkomnande, vilket jag tror är ett stort problem i vårt samhälle, både kulturellt sett och inom-föreningsmässigt sett. Alla grupper av människor behöver tänka över detta och skapa sig nya upplevelser...

..vilket leder till mitt andra steg där jag tänker skriva en motion till regeringen med förslag på att alla någon gång i sitt liv - bättre tidigare än senare - MÅSTE spendera minst 3 månader på annan ort än sin egen. Som en obligatorisk "sinnesöppnings"-övning. För att å känna av utanförskapet, möjligtvis främlingsfientligheten och skapa sig upplevelser utöver the circle of trust man lever i. Komma ur det trygga för att lära sig skapa något tryggt för de som kommer.

För jag tror att det enda som kan skapa en öppenhet är egna erfarenheter av det motsatta, jag är helt övertygad om att DET är det som behövs i vårt samhälle, i våra grupper och hos alla individer för att vi ska kunna skapa en bättre mer tolerant värld tillsammans som vi alla vill!

Så, mitt första steg mot att förändra!

Mitt första steg i min politiska karriär!

Vi ses i plenum!

3 kommentarer:

  1. På riktigt? Motionerade du om att folk MÅSTE spendera 3 månader på annan ort än hem/bo-orten?! :D

    SvaraRadera
  2. I wish.. det är en hypotes! Jag måste hitta ett smidigt sätt att lägga fram det så att förslaget blir väl mottaget. För det e fortfarande min övertygelse :)

    SvaraRadera
  3. Jag håller med dig övertygelse om att det vore bra, kan dock inte se vitsen med att ha det som tvång. Eller iofs, har man ju haft det i form av värnplikt. Kanske bör återinföra detta.

    SvaraRadera