(Fotnot.. jag sitter i Frankrike och skriver, sa darfor inga prickar.. Men desto battre, spraktraning for er :)
Jag anser mig anda vara ratt bra pa franska, flytande till och med, pa en utlannings niva.
Nagonstans pa vagen mellan att ha bott i Frankrike 2004-2005 och att forsoka behalla spraket i min vardag upplever jag att min franska har mognat!
Nar jag landade i Frankrike igar gick den som pa rals! Konversationen med Elvire och hennes mamma som hamtade mig flot pa som om jag pratade svenska. Det var som att komma hem till nanting jag kande till mycket val. Jag bade forstod battre och pratade praktiskt taget obehindrat. Sa mycket battre an jag nagonsin gjort.
Superchouette!
Jag var kaxigare an nansin!
Pa kvallen var det middag med Elvire, hennes foraldrar och vanner. Jag var i och for sig lite trott vilket paverkar spraket, men bortsett fran det kan man val saga att tiden hann ikapp mig!
Fransman och franskvinnor i en grupp dar de kanner sig bekvama och kanner varandra pratar valdigt fort (som i alla bekvama grupper!) ..och jag vet att hur mycket jag an intalar mig sjalv att jag ar fodd i fel land och har det i blodet sa AR jag INTE fransyska!!!!!
Jag ar flytande i franska. Konversationer mellan mig och andra manniskor dar jag aktivt deltar ar absolut inga problem. Daremot att sitta i en grupp dar alla pratar om varandra och det gar fort, dar far jag jobba hart. Hjarnan gar pa hogvarv nar slangord slangs fram och tillbaka och lokala sammanhang som jag inte kanner till diskuteras. Jag sitter och vrider huvudet fram och tillbaka och forsoker hanga med. Nar jag e pa G sa fragar jag om det jag inte forstar, men iband gar det sa himla fort att jag inte ens vet vad jag ska fraga om. Vad pratar de om? Det ar da jag spacear out..
Dessa manniskor jag umgas med har ar underbara. Dom forklarar saker for mig, haller koll pa att jag hanger med och fragar om jag ser forbryllad ut. Dom vill val! Vill att jag ska trivas! Det ar toppen! (Jag har upplevt varre spraksituationer, aven i vart avlanga land!)
Det slog mig precis just idag angaende detta att det finns bara
sa mycket man kan gora for att hjalpa nagon som inte forstar spraket. Allt har en grans! Jag kan inte krava att de ska sitta och forklara precis varje ord jag inte forstar, och fa teknisk forklaring pa slang och vardagsspak, det ar omojligt. Det dodar konversationen.
Sa precis idag har jag tagit ett beslut. Jag som desperat vill forsta, vill veta och villhang med har bestamt mig for att acceptera att jag inte alltid kan det. Jag tanker acceptera att jag inte forstar! Jag som VILL veta precis vad som hander, vad de sager, vad vi ska gora, har bestamt mig for att jag ibland maste laisse tomber.. Lata det vara!
Inte alltid! Absolut inte alltid.. inte ens lite alltid.. Men nar det kommer till the breaking point!
Befriande, inte helt latt, ett stort steg pourtant! Laisse tomber Matilda!
Sprak ar min passion i livet!
Sprak - Kulturen bakom, slangen pa plats, ord som later som ett ord man kanner igen, men som betyder nat helt annat. Sprak - how I love it!!
Men jag har en tendens att glomma mellan varven hur otroligt svart det kan vara ibland. Inte sjalva tekniska sprakinlarningen, jag har mina knep for det. Men sjalva anpassningen,
att vara dar och
verkligen lara sig IRL!
Jag glommer hur otroligt trott man blir av att inte forsta, av att tanka intensivt precis hela tiden, lyssna, lara tills hjarnan nastan spricker. Jag glommer hur det ar att sitta bland manniskor som pratar intensivt och kanna hur utanforskapet vaxer nar jag inte hanger med.Jag glommer precis det jag precis namnt, frustrationen over att veta att jag faktiskt inte kan forsta allt. Jag glommer det mellan varven.
Egentligen ar det bra, for det gor att jag inte hakar upp mig pa svarigheterna utan tuffar vidare med samma passion som forr. Glommer att jag glommer.. :)
"Mycket studerande gor kroppen trott" star det i Bibeln :)
Denna slags trotthet, denna "divine exhaustion" ar underbar, men ack sa kravande!
Min nya lilla aterupptackt far mig att tanka pa mina ungdomar pa jobbet. Det finns en grupp ungdomar som ar relativt nyanlanda till Sverige och bor tillsammans pa ett boende i Motala. De kommer till Hallen varje dag for att lana dator, spela biljard eller dricka kaffe. Eftersom de kan ytterst lite svenska sa har jag mest baskonversationer med dem "hur ar det? bra! ok bra, jag ocksa!" och det funkar. Ibland sa tanker jag dock att jag skulle vilja konversera lite mer sa jag forsoker pa ett "Vad har du gjort idag? Tycker du om solen? Har du badat i varamon? Ar det kallt ute?". Enkla fragor som jag marker blir en kamp.
Jag vet att de forstar, for kroppsspraket visar att de vet vad jag pratar om. Jag vet att de vill, for vi har bra kontakt, man kommer langt med ett leende :) De ser, de forstar och de vill svara. Jag ser hur de tanker, hjarnan jobbar pa hogvarv for att hitta svaret pa fragorna som de kanske har lart sig en gang i ett klassrum, men nar de val star dar sa finns det inte tillgangligt. De ler, tanker, formulerar inombords och vill sa garna. Ah vad de vill svara, jag ser det, pa leendet och i ogonen. Men svaret kommer aldrig. Orden de letar fastnar i halsen eller sa blir det ett "bra" ett "ja" eller ett "ok".
Ett bra, ja eller ok racker. Om jag kunde mer av deras sprak skulle jag saga det varje gang. Ett ja racker for jag vet att de kampar. Ett ja racker, for jag vet precis hur det kanns nar orden fastnar. Man vet att man kan, man vet att man vill, man vet att man borde kunna. Man maste fa saga 1000 ja for att svaret till slut ska bli det man vill. Hjarnan bahover denna tid! (Inga vetenskapliga belagg..detta bygger pa erfarenhet :)
Jag har upplevt exakt denna situation, precis idag. Nagra timmar sen bara. Pa stranden.
Vi simmade i en sjo jag och tva fransyskor. En sjo med kite-surfing.Vi simmade, en kite-surfare surfade forbi och vinden hade tagit tag i honom sa han lag ovanfor vattenytan och det sag ut som att han flog. Det var supercoolt. Sa helt spontant i vattnet ville jag utbrista "wow bradan ror inte vid vattnet, det ser ut som den flyger, sa himla coolt". Nanting liknande vad jag skulle sagt i Sverige. Sa hjarnan gick igang, allt jag lart mig fran skolbockerna passerade revy pa en millisekund, alla situationer spelades upp for mig pa en sekund for att jag skulle kunna hitta de dar nedrans orden for att utbristan hapnad, nanting jag ar van att gora. Men precis allt det fastnade i halsen och ut kom ett "han flyger".
Ok ett "han flyger" ar inte sa illa det var ju det det sag ut som. Men det var inte bara det jag ville saga. Det fanns sa mycket mer inom mig just da.. som fastnade! Ord som aldrig kom!
En otrolig frustration!
Jag gor mig forstadd valdigt bra pa franska. Nar manniskor lyssnar och ger mig lite mer tid an de gor till sina landsman. Det behovs kanske bara ett tiotal sekunder mer an for en fransman, une dizaine..
Men spontana utrop, gruppsamtal och vitsiga kommentarer som jag annars ar van vid uteblir oftast an sa lange. Det paverkar min personlighet med. Jag kanner mig inte lika fri nar jag inte kan uttrycka mig. Inte lika spontan och sprallig som i andra situationer.. Tank vilken paverkan det har..
Sprak - Nagot sa fantastiskt underbart att fa uppleva och anvanda, men ocksa otroligt frustrerande och begransande i manga situationer, nar det inte finns dar!
Darfor dedikerar jag detta inlagg till mina ungdomar pa Hallen.
De som kampar for att forsta.
De som langtar efter spontana utrop.
De som sa garna vill uttrycka att vattnet ar for kallt att bada i eller att de har varit pa SFI och att det var skitsvart eller latt.
Till er agnar jag detta!
Fortsatt kampa! Det blir battre
Ni ar grymma och beundransvarda!!!
