Bra från fejjan :)

Världen..

Vad lustigt det är med världen..

..att människor bara tycker de kan ta över varandras världar. Som kolonisationen i Afrika och Latinamerika.  Ta över, göra sitt språk till huvudspråk och sin kultur till huvudkultur i ett okänt land.
Att människor tror att de kan ta över andra länders och människors resurser - utan respekt.

..att staten i olika länder sätter lagar och regler som gör att en del måste bo på gatan och tappas bort ur medmänskligheten. Att vissa har allt allt och andra har inget.

Vad skrämmande det är att det finns miljontals barn som bor på smutsiga gator!!!

..att vissa människor är värda mer än andra. Vem har rätt att bestämma det??

Vad konstig världen är!

Vad konstigt och förunderligt det är att inte fler av oss gör något för att ändra allt det konstiga.
Att vi väljer att inte se utanför vårt ekorrhjul, att om alla gjorde någonting skulle vi ganska snabbt kunna göra världen till ett mindre konstigt ställe att leva på.

Vad konstigt det är..

Kärt återseende :)

Nothing like seeing an old friend :)

En liten två-timmars kaffe med en gammal goding som råkar ha vägarna förbi Spanien... 

Catching up, testa ett nytt café, dela livet..

Mariaaa.. Has hecho mi dia :)

Que alegría verte en barcelona!

Livet e spännande!!

Värdet av att någon blir glad av att se en.. / Äkthet inte perfekthet!

Jag började skriva det här inlägget för säkert ett halvår sedan, men det blev aldrig klart. NU ska det bli det för det är mer aktuellt än nånsin!

Egentligen borde överskriften vara lite annorlunda, för innehållet har skiftat lite.
Originalet skrevs för att uttrycka hur viktig Motala Baptistkyrka blivit för mig. Det dagen jag filade på detta hade jag varit i kyrkan på ett söndagsmöte och fått kramar av alla tanter som frågat hur det är och sett mig. Den känslan att vara sedd är ovärderlig och särskilt i en kyrka som har precis just DET som huvuduppgift, att se människor som ingen annan ser. Som Jesus gjorde!

Jag har varit till många olika kyrkor i mitt liv. Född i Svenska Kyrkan i Byske men uppfostrad ekumeniskt i Byske Fria Församling och Korskyrkan också. Sjungit i lovsångsteam i Pingst, kör i EFS, gått bibelskola och Teamår i EFK, varit lite i Vineyard och på olika konferenser, försökt "passa in" i pingst i Jönköping och nu hamnat i Baptist i Motala.

Pheewww! Lite splittrat kanske du tänker, men jag tänker tvärtom. Det har verkligen varit lärorikt att se så många olika samfund och försöka hitta rätt, för genom det så har jag verkligen hittat den typ av kyrka som jag vill vara del i. Det fanns en tid, när jag pluggade i Jönköping som jag gav upp på alla kyrkor. Jag upplevde att alla i Jönköping var så himla flashiga och allt bara handlade om det yttre och att vara "hipp", så att djupet försvann. Inte helt rättvist kanske, men det var min upplevelse som till slut gjorde att jag sket i allt. Inte gick till kyrkan för att det kändes så fake.

Sedan dess har jag inte lagt så mycket energi på kyrkan utan fokuserat på att Gud får hitta mig ändå (min story med Gud är ett annat blogg-inlägg som vi tar en annan gång :)

..tills nu.

Jag gick till Motala Baptist lite motsträvigt. Det första jag sa till pastorn var att jag var skeptisk till kyrkor och att det är Gud jag är ute efter. Satt längst bak i kyrkan och ville inte egentligen prata med någon efter mötet. Jag var trött. Men sedan började jag sakta men säkert lära känna tanterna (haha, de är ofta de som börjar :) och de andra i kyrkan.. Fortfarande skeptisk och lite restirktiv. Jag avskyr att dras med av en stämning som jag inte är redo för i typ spacead lovsång eller ljudlig predikan.
Det tog ett tag, typ ett år eller så, men efter församlingshelgen 2011 började det slå mig att baptist i Motala inte är så tokig som kyrka. Där finns det vanliga människor, med vanliga liv, fast som de delar med varandra.

Idag, när jag bad om förbön inför mitt kommande studieår, så kom jag på vad det är som finns i Motala baptist.

Äkthet!

Inte perfekta, dom är äkta! (Bra rim, I know ;)

Jämfört med det jag sett sen jag tog lite avstånd, så finns det en äkthet i MB som jag saknat. Ett gäng Svenssons som bryr sig om, inte försöker vara coola genom klädstil, poppig musik, flashig suerandlig predikan med en massa halleluja. Men ändå andliga män och kvinnor som bryr sig om.

Jag ha inte upplevt denna församlingsgemenskap någon annanstans än i mina föräldrars församling hemma i Byske. Och det är ju ändå lite famlijeanknytet.

Motala Baptist har en pastor som hänge på Facebook och uppmuntrar, äldste som verkligen talar in i människor liv och profeterar, bönemotiverade människor som bryr sig om och en go gemenskap där man lär känna varandra på kyrkfikat.

Äkthet, inte perfekthet!

En sådan äkthet som gör att jag vet att, fast jag inte är med i kyrkan "på papper" så är deras böner att sända iväg mig ärliga. Fast jag inte står med i registret så finns det människor där som kommer be för mig nu och då, då jag är ute på mina nya äventyr. Fast att jag väldigt ofta kommit till kyrkan bara en liten stund innan mötet är slut och det är dags för kyrkfikat, så blir pastorn glad av att se mig där.

För att de bryr sig!

Äkthet, inte perfekthet!

Motala Baptist, ni har gett mig tron tillbaka på församlingen lite. Ett steg i taget.
Fortsätt vara äkta, inte perfekta!

TACK!


(Här kan ni läsa mer om dom http://www.motalabaptist.se)

Barns rätt!!

I dagarna börjar skolan. De barn som lever gömda eller som papperslösa i Sverige har dock fortfarande inte laglig rätt till skolgång trots år av löften om detta.

Samtidigt som skolstarten ska regeringen lämna in en rapport till FN:s barnrättskommitté i Genève för granskning av hur barnkonventionen följs i Sverige. En sådan rapport lämnas vart femte år. FN-kommittén har gång på gång kritiserat Sverige för att inte leva upp till barnkonventionens bestämmelse om skydd mot diskriminering och rätt till utbildning när det gäller barn som är gömda eller papperslösa. Det blir genant för regeringen att åter igen behöva förklara och försvara varför man inte respekterar samtliga bestämmelser i barnkonventionen.

Det handlar om ca 2 000 – 3 000 barn enligt den statliga utredningen som gjordes förra året (SOU 2010:5 Skolgång för alla barn). Förutom den kunskapsmässiga och pedagogiska betydelsen av utbildningen så är skolan viktig för att utvecklas socialt och psykiskt. Ett barn som lever gömd befinner sig i extrem osäkerhet, ovisshet och hopplöshet. De vuxna som finns runt omkring är själva förtvivlade och klarar ofta inte att ge barnet struktur och rutiner i vardagen. Det kan skolan hjälpa till med. Skolan kan bli ett andrum för barnet och skapa någon form av ordning i kaoset.

Det krävs att ord blir handling. UNICEF förväntar sig därför att denna fråga finns med i höstens budgetproposition.

/Christina Heilborn
Chef Opinion och påverkan, UNICEF Sverige

Etiketter: barnkonventionen, flyktingbarn, FN:s barnrättskommité, papperslösa, skolstart


Blogginlägg taget från:
http://blog.unicef.se/2012/08/21/nar-ska-gomda-barn-i-sverige-fa-ga-i-skolan/

Om att smida!

Det finns många saker att lära sig i livet..

Oftast är det något nytt varje dag. För mig i alla fall. Jag är rätt sker på att det grundar sig i min nyfikenhet och min tro på att allt går om man bara vill!

Dagens nya lärdom är...(trumvirvel..)
..Smide!!

Det är härligt med vänner var det någon son sa. Jag fick en ny vän för typ två veckor sen. Han heter Fredrik och kan smide. Han brukar hänga i smedjan å fritiden och göra fina rosor, ljusstakar och nycklar som han säljer. Coolt fritidsintresse tycker jag.

Smide hade jag aldrig testat, innan idag :)

Idag var det hantverksmarknad på verkstadsön. Fredrik var där och smidde. Jag var nyfiken eftersom jag aldrig varit i en smedja som varit i action, så jag drog dit. Eftersom det regnade och var lite folk fanns det inre jätte mycket för Fredrik och Viktor i smedjan att göra. Och trots att jag är lite rädd för eld, kom dit klädd i långkjol och inte hade ätit frukost så frågade jag snällt om jag fick prova smida. Min kompis Fredrik är snäll. Jag fick det :)

Först slog jag bara lite.. Lärde mig att hålla elden igång, hålla hammaren och smala av och böja järnet. Inte helt lätt att klura på hur man ska hålla. Och med en Hammaren som väger 1,5kg med, så fick jag kämpa lite i början. Sen höll vi på ett tag. Jag smidde, Fredde svetsade, smidde och coachade mig. Viktor latade sig, och coachade mig lite emellanåt när han inte skrattade åt mig :)

Smida är kul!
Tungt, men när man väl för kläm på det, riktigt spännande och kreativt. Improvisation funkar bra i smide.
Smida är kul, även om träningsvärken väntades efteråt.
Smida var kul, ända tills jag tappade mitt 100gradiga varma verk på min fina kjol. Då fick Fredde hjälpa mig på slutet. Jag lämnade det till experten :)

Det var en kort liten erfarenhet av smidning. Två timmar i smedjan på verkstadsön med två sköna grabbar resulterade slutligen i en helt egengjord (med lite hjälp ;) ljusstake för värmeljus.

Allt är möjligt om man vill!

Jag är ingenting annat än stolt över min fina ljusstake. Å grymt tacksam till. Fredrik och Viktor för deras braiga upplärning.

Det är härligt med vänner.
Man lär sig nåt nytt varje dag.
Idag är särskilt en sådan dag!!!

Tack!!

Här kommer bilder :)


Och om någon tycker om smide och är sugna på att beställa sådan nu checka in Fredriks hemsida här:

http://www.fredrikssmide.se/
Lite reklam så blir alla glada!

:D

Om att vänta på sin man..

Det finns dagar då det är otroligt ledsamt och tråkigt att vara singel. Helt ärligt så är det mestadels ledsamt. Att komma hem ensam till en tom lägenhet är något av det värsta jag vet. Att inte ha någon att dela allt med. Åh nu har jag inte ens en katt..

MEN..

..då finns det de dagar när jag känner mig på topp. Då skolen skiner, fåglarna kvittrar, det går bra på jobbet och livet går framåt, då det känns rätt spännande!

Jag har ingen aning om vem min man är, hur han är. Det kan vara vem som helst, och jag kan träffa honom varsomhelst.

Mitt datingliv i Motala har förvisso varit aktivt vissa stunder, jag har hållit mig framme. Men det har ändå varit segt för att mina dater har aldrig lett vidare till någonting mer. Man kan väl säga att jag mer eller mindre gett upp tanken på att någonsin hitta någon likasinnad i denna lilla stad.

MEN!

Nu är jag på väg igen!

Om två veckor åker jag till Barcelona. Sen åker jag hem. Sen åker jag till Chile. Sen vet jag inte..
Men jag åker som singel..

Min man kan finnas varsomhelst på vägen dit, där, eller kanske på vägen tillbaka.
Det vet ingen, bara Gud.

Det är trist att packa själv, flytta själv, resa själv. Ta beslut själv.

Jag vill ändå hoppas att denna resa tar mig själv tillbaka till mig själv igen (som jag tappat lite i stan där livet står still). Den jag vill vara, egentligen är innerst inne. Tar mig mot det jag vill göra, som jag faktiskt tänkt på ett tag nu. Det jag vill uppleva.

Och DÄR, precis där, när jag tänker på det denna soliga eftermiddag, så känns det ändå rätt spännande.  Att inte veta hur han är. När han kommer. Var han finns.

Det kan hända precis när och var som helst :)

Jag längtar!